”Jag har fått visa mitt Spanien för svenskarna”

 

De första tjugofem åren i Spanien var underbara. Svenskfödda Catherine tog det bästa av de två kulturer hon hade tillgång till. Men i slutet av 1990-talet förändrades livet i ett slag när hon skildes från sin spanskfödde man. Plötsligt var hon avskuren från det liv som hon tidigare levt: Vistelserna i södra Spanien, dit hon brukat följa med sin man på affärsresor. Ferierna i Sevilla med makens familj. Vännerna som valde att fortsätta umgås med hennes exman och hans nya fru, eftersom det var honom de känt från början.

I och med detta blev kulturskillnaderna framträdande på ett annat sätt för Catherine.

– Det blev så tydligt hur jag fram till dess hade skärmat bort de där skillnaderna och anpassat mig. Bara det här att vara hemmafru … ja, sakta men säkert gå in i den kultur jag var i. Samtidigt är ju det viktigt – jag tyckte om att integrera mig, och det är ju något man kan njuta av.

I samma veva dog Catherines mamma, utan att Catherine hann åka till Sverige och ta farväl av henne. Bara två år senare dog hennes pappa.

Hade det inte varit för de tre barnen hade Catherine kanske flyttat tillbaka till Sverige i samband med dessa händelser. Nu fick hon i stället tänka i nya banor: Vad skulle hon göra för att kunna stanna kvar i Spanien – och bli den hon själv ville vara?

Det tog några år innan hon fick fotfäste i tillvaron igen. Hon kom att skapa sitt eget yrke, som hon ägnade sig åt med liv och lust i tjugo år. Men nu gungar marken igen – inte bara under Catherine utan under oss alla. Den här gången är det coronapandemin som har ställt allt på sin spets. Tidigare tänkte Catherine aldrig på åldrande, men i och med pandemin har tankarna börjat tränga sig på. Om allt detta talar vi en solig söndag i oktober hösten 2021.

Vi träffas på Catherines favoritplats i Madrid, den stora trädgårdsparken El Retiro, som ligger i hjärtat av staden. Luften är hög och klar. Vi befinner oss i en lucka av frihet mitt under pandemin; restriktionerna har tillfälligt lättat i hela Europa. Denna dag är parken full av flanörer – familjer på söndagsutflykt, turister och stadsbor. På den konstgjorda sjön ror människor som hyrt båtar. Omgiven av prunkande rosor och med en kaffekopp i handen berättar Catherine om sin uppväxt på Östermalm i Stockholm.

 

 

Uppväxten och flytten till Spanien

Hon föddes 1950 i Stockholm. Hennes pappa ägde en skärpfabrik och hennes mamma var sjuksköterska. Båda föräldrarna reste mycket. När Catherines äldsta syster gifte sig och flyttade till Spanien reste föräldrarna dit och hälsade på tillsammans med Catherine.

Så kom det sig att Catherine valde att jobba i just Spanien när hon som 22-åring gjorde sin första säsong som reseledare. Hon arbetade för Club 33, ett företag som arrangerade resor för unga i åldern 16 till 33 år. Catherine var stationerad i Marbella på den spanska solkusten, dit svenska turister hade börjat söka sig från slutet av 1960-talet.

– Landet var fortfarande en diktatur, men det märktes inte av på turistorterna. Sedan var det den här kulturskillnaden – jag var ”la sueca”… Men jag sa aldrig att jag var sueca, eftersom det inte syns, säger Catherine, vars svarta, blanka hår lockar sig runt ansiktet.

Det spanska ordet ”suecas” betyder ordagrant ”svenskor”, men suecas var, enligt Catherine, alla flickor som gick ut med olika killar hela tiden och var klädda i bikini på stranden – i det katolska Spanien.

Catherine kom att jobba som reseledare för Club 33 i tre år. Redan andra sommaren träffade hon sin blivande man, en spanjor, som då var student i Malaga. När de möttes talade hon engelska och franska men inte spanska.

– Men det bästa sättet var ju att ha en spansk pojkvän, det var så man lärde sig.

Hon och hennes blivande man bosatte sig i Madrid, där Catherine gick en treårig utbildning på Turistministeriet. Hon läste historia, geografi, juridik och statistik och hade tänkt satsa på den växande turismnäringen. Men när hon sedan fick sitt första barn i slutet av 1970-talet ändrades planerna. I stället kom hon att arbeta fem år i marknadsföringsbranschen. När barn nummer två anlände hade Catherine egentligen velat fortsätta att jobba på halvtid.

– Min syster i Sverige kunde trappa ner och ha deltidsarbete, men det fanns inte i Spanien. Jag var tvungen att välja mellan att jobba tolv timmar om dagen på en annonsbyrå eller vara hemma på heltid med mina två barn, så då bestämde jag mig för att vara hemma – och jag kände mig jättedålig.

– Om du tänker då sjuttiotal – alla i Sverige yrkesarbetade och barnen var på dagis. Så var det ju inte här. Jag blev ju kallad lyxhustru av folk i Sverige och skämdes. Men efteråt har jag förstått vilken tur jag hade, för jag fick vara med mina barn ordentligt. Jag kunde hämta dem från skolan varje dag, och jag fick ha sommarlov med dem i Sverige.

I slutet av 1980-talet föddes det tredje barnet. Catherine fick då hjälp av en barnflicka och började så smått arbeta som reseledare igen. Hon ordnade resor för svenska annonsbyråer, en kombination av rekreation och studieresor, som gick ut på att hela personalstyrkan reste till Spanien för att vidareutbilda sig och umgås.

– Då fick jag lite blodad tand, säger hon och gör en kort paus innan hon fortsätter: Men sedan kom skilsmässan …

 

Den egna reseverksamheten

Några år efter skilsmässan startade Catherine en egen reseverksamhet. Hon byggde upp den från grunden: Tillsammans med en väninna reste hon till Stockholm och gick runt på resebyråer och presenterade sig och sin idé: att arrangera temaresor för bemedlade svenskar. Efter två veckor fick hon ett telefonsamtal från en svensk resebyrå, som ville att hon skulle lägga upp en temaresa tillsammans med historikern Sture Linnér.

Det blev den första i raden av många minutiöst planerade resor med inriktning på teman som mat, konst och trädgårdar. När Catherine nu ser tillbaka på denna tid i livet känner hon en stor tacksamhet. Hon talar med värme i rösten om lyckan över att få förmedla sitt Spanien till en svensk publik. Flera resenärer återkom mer än en gång.

– Det var ganska dyra resor och det var ju mest äldre människor, men människor som hade en historia att berätta. Ofta intressanta personer, som hade rest mycket. Du ser, jag får tillbaka min energi bara jag pratar om det, säger hon och strålar.

– Men på slutet stressade det mig extremt mycket. Jag höll på i nästan tjugo år, och det handlade ju väldigt mycket om att ta hand om människor.

 

Coronapandemin och åldrandet

Catherine skulle haft sitt sista uppdrag som reseledare i mars 2020. Men resan ställdes in, och den 12 mars stängde Catherine in sig i sin våning, precis som alla andra Madridbor var tvungna att göra.

– Jag satt instängd i tre månader. Jag träffade inte någon, det gick inte. De talade hela tiden på teve om risken för alla som är över 65 år. Då började jag fatta hur gammal jag är.

Pandemin kastade dock ljus inte bara över åldrandet utan också över det fördelaktiga med att bo i Madrid. Catherine berättar:

– Nu kommer den här fina sidan av Madrid och Spanien. Jag tänkte: ”Hur ska jag få mat?” Då ringer jag till den här snälla killen som har en affär på min tvärgata, och så beställer jag på telefon: ”Jag behöver det där och det där.” Och så bär han upp det till mig och ställer det utanför min dörr. Men inte bara det – efter fem minuter så brukade han ringa upp och säga: ”Men Catherine, jag har fått in kronärtskockor som du gillar, vill du ha det?” Urgulligt, det där räddade mig. Jag blir fortfarande lite rörd.

Catherine hade visserligen hunnit vänja sig vid att leva ensam eftersom det gått en tid sedan barnen flyttat hemifrån, men att gå från att jobba och resa hela tiden till att inte träffa någon var en helt annan sak. Då var hon tacksam för alla vänner i Sverige som hon kunde prata med på telefonen.

– Jag har tur som har en stor balkong. Varje dag gick jag två kilometer, på balkongen och runt i våningen, och pratade med vänner. Sedan kom den av mina söner som bor närmast mig med godsaker, sådant som han vet att jag tycker om – bra ost eller korv eller en flaska vin – och så ställde han det vid köksdörren, så att vi kunde se varandra.

– Det var en väldigt konstig tid. Samtidigt upptäckte jag att jag trivdes med mig själv, och det var ganska nytt för mig att kunna var helt själv. Och det har aldrig varit så städat och fint i min bokhylla, för det var ju vad man kunde göra.

Hon tyckte själv att hon klarade den nya tillvaron som isolerad jättebra. Hon höll igång, lyssnade på musik, lagade mat mer än hon någonsin gjort förr till sig själv. Hon hade till och med en liten matklubb med sina syskonbarn i Sverige – de pratade regelbundet med varandra om vad de åt till middag.

Men så plötsligt en dag hade hon förlorat synen på ena ögat. Det visade sig att hon hade fått en blodpropp på grund av högt blodtryck och stress.

Nu när hon ser tillbaka på tiden i isolering talar hon både om ovanan att vara ensam och om oron som hon kände för familj och vänner när den nya och okända sjukdomen grep omkring sig med vassa klor i hela samhället. En viktig rutin blev den dagliga sångstunden med grannarna. Varje kväll klockan 8 ställde sig invånarna i Madrid på balkongen eller vid ett öppet fönster och sjöng hyllningssånger – för sjuksköterskorna, apotekarna, personalen i mataffärerna och alla andra som höll samhället igång.

– Då fick man gemenskap i kvarteret, och det hjälpte ju att se andra människor.

Vi talar om isoleringen som något som ligger bakom oss, men sjukdomen bidar bara sin tid. Snart ska den nya omikronvarianten spridas i en rasande fart över den europeiska kontinenten, och människor ska tvingas tillbaka in i sina lägenheter. Om detta är vi lyckligt ovetande där vi sitter i den grönskande Retiroparken, omgivna av glassätande flanörer som njuter i den ännu varma höstsolen. Catherine konstaterar att även om coronahotet inte känns lika överhängande längre har tillvaron förändrats på ett bestående sätt.

– Det har blivit annorlunda. Det här med ålder har kommit mycket närmare. Att inte jobba, att bli äldre, att leva ensam.

Åldrandet påverkar henne på olika sätt. En sak är det här med resandet. Tidigare har hon bara upplevt det som roligt och njutbart, både att få åka till Stockholm och att få åka tillbaka till Madrid. Hon beskriver det som att hon har åkt hem båda gångerna. Men nu känner hon snarare att hon lämnar älskade människor både här och där, varje gång hon rör på sig.

– Det blir svårare och svårare, säger hon och tystnar och funderar en stund. Kanske också beroende på det här med när mina föräldrar dog.

 

Skillnader mellan länderna

Catherine tror att det är lättare att bli äldre i Spanien, för att människor är mindre isolerade här än i Sverige. Det handlar inte bara om att Stockholm till stor del består av ensamhushåll utan också om att staden är ålderssegregerad.

– Här i Madrid är det alla åldrar på restauranger, på teatrar, på museer. Och på helgerna är det familjer här överallt som går ut med mormor och morfar och farmor, säger hon och ser sig omkring i parken.

Samtidigt tycker hon att det finns mycket som är bättre i Sverige, som jämställdheten. Och hon har hela tiden hållit banden till Sverige levande. När hennes föräldrar dog använde hon arvet efter dem till att köpa en etta i Stockholm.

– Jag kan jag gå ut och se vattnet och jag kan komma ut på Djurgården på tio minuter – det är ju underbart. Här i Madrid finns ju inget vatten, säger Catherine.

Skillnaderna mellan städerna är flera. Catherine upplever att det är närmare mellan människor i Madrid, att det finns människor som bryr sig, grannar som frågar efter varandra. I Stockholm är det tystare.

– Det märks tydligt. När jag går på restaurang de första dagarna i Stockholm sitter folk och viskar – och det är bara jag som hörs.

Under de femtio år som Catherine bott i Spanien har hennes relation till Sverige förändrats.

– Över huvud taget börjar jag väl äntligen bli lite mer realistisk. Det gäller allt i mitt liv. Jag är en sådan där som brukar tycka att allting är mycket roligare och vackrare och godare ”på andra sidan”. Men nu börjar jag se baksidor, och jag börjar protestera när många svenskar i min ålder tycker att Sverige är bäst på allt, som sjukvård. Det finns fortfarande folk som frågar: ”Hur kunde du föda barn i Spanien?” Sverige var ett föregångsland, men det är tyvärr inte så längre, det har förändrats.

 

Språken

Trots att Catherine har levt ett ”väldigt spanskt liv” har hon bevarat sitt svenska språk, och hon har också sett till att barnen har fått ärva svenska traditioner.

– Mina barn älskar att gå i skogen och plocka blåbär och bada i kallt vatten. De känner sig spanska men älskar Sverige och är väldigt stolta över det svenska.  Vi har till och med haft födelsedagskalas för någon av dem i Sverige; då har jag ordnat gruppresa dit med spanska ungdomar.

Barnen har gått sommarkurs på Grännaskolan och de talar alla svenska, men sinsemellan talar mor och barn spanska – det har de alltid gjort.

För samtidigt som Catherine älskar svenska och tycker att det är underbart när folk pratar ”fin svenska” betonar hon vikten av att lära sig språket i det land där man bor. Hon har svårt att förstå de svenskar som bott i Spanien i många år och bara umgås med andra svenskar och inte vill lära sig spanska. Själv pratar Catherine en förenklad variant av spanska.

– Jag pratar bara i maskulinum, säger hon och skrattar.

Hennes spanska ordförråd är heller inte lika rikt som hennes svenska. Hennes sonhustru brukar skratta åt henne och påminna om att det finns många ord för olika typer av jackor – alla ytterplagg är inte en ”chaqueta”.

I viss mån känner sig Catherine tudelad när det kommer till detta med språken.

– En av mina systrar sa till mig en gång: ”Tror du att dina barn vet vem du är när du inte pratar ditt eget språk med dem?” Och det gjorde ont, för det stämmer att man är en annan när man talar sitt modersmål. För min del har svenskan kanske blivit viktigare med åren, det här med att plötsligt kunna läsa dikter och bli berörd, eller någon som citerar Ferlin eller Tranströmer. Eller att se Hasse och Tage på tv, det är fortfarande jätteviktigt. Humor är det svåraste på ett annat språk, så det finns saker som sitter djupt i rötterna. Samtidigt är jag tacksam mot den spanska kulturen som jag har fått komma in i på riktigt, och barnen som delar med sig av allt det de lever med.

 

En livslustinjektion

För två månader sedan flyttade en av sönerna in i grannlägenheten tillsammans med sin flickvän och deras nyfödda son. Catherine talar om arrangemanget som ”en jättepresent” och ”en livslustinjektion”.

– Det här kommer att rädda mig från ålderdom och ensamhet och allting. Plötsligt har jag en familj igen och det springs in och ut, säger hon, samtidigt som hon betonar att sonen inte flyttar hem till mamma utan att det är två våningar med stängda dörrar mellan.

– Men min son är jättegenerös – ibland öppnar han bara dörren och kommer in med babyn och säger: ”Mamma, du måste pussa honom lite.”

Nu när hon har fått chansen har Catherine bestämt sig för att dela det svenska med barnbarnet. Hon ska försöka sjunga svenska barnvisor och läsa Elsa Beskows och Astrid Lindgrens böcker.  

– Jag tycker att vi svenskar är bäst på sagor. Det har väl att göra med kulturen och mörkret, säger hon och drar sig till minnes barndomens sagostunder.

– Vi satt inne och berättade. Min pappa hittade på jättebra sagor om en ekorre på landet där i skärgården som han berättade för både barn och barnbarn, så den går jag vidare med ibland. Kurre, han heter Kurre. Man kan hitta på vad som helst om blåbärsskogen och att hitta svamp … Jo, det svenska sitter kvar som du märker.

 

Banden till Sverige

Många av de svenskar som Catherine känt i Madrid har flyttat tillbaka till Sverige. De som bor kvar i Madrid lever, enligt Catherine, ofta ett bra liv i villaområden utanför stan. Själv har Catherine valt att bo inne i stan. Hon tycker om att ha nära till museer och bio – och till Retiroparken, som hon beskriver som en lunga i en stenöken. Hon försöker gå sina 10 000 steg varje dag och då går hon genom hela parken – det tar tjugo minuter – och så vidare i innerstan. Nu har hon också upptäckt att de har zumba i ett hörn av parken.

– Så nu går jag två gånger i veckan och dansar med en grupp där. Det är tjugofem unga tjejer och en sydamerikansk kille som är jättebra, och så brakar det på med musik och så dansar man som en dåre, och där är jag väl äldst, men det gör ingenting! Så man får ju söka nya grejer. Det är inte helt klart än vad jag vill göra mer, och det här med att inte tänka för mycket på ålder och hur mycket som är kvar eller inte kvar … för det kommer ju mer och mer.

Samtidigt som hon tycker om sin vardag i Madrid vill hon vara allt mer i lägenheten i Stockholm.

– Jag trivs så bra med min etta. Du vet, det hänger en nattskjorta i garderoben och jag bäddar rent innan jag åker, så att det ska vara klart nästa gång när jag kommer.

Nästan alla hennes nära vänner bor i Sverige.

– Innan jag hade lägenheten var det så att jag kinesade hos vänner och syskon och moster, säger hon och avbryter sig sedan skrattande för att kommentera sitt eget språk:

– Nu pratar jag sextiotalsspråk, det är bara jag som säger sådana ord, ”kinesa” och ”fränt” och ”fräckt”.

Strax utanför Stockholm ligger huset i skärgården som hon delar med en av sina systrar. Dit åker hon varje sommar.

På senare tid har Catherine börjat bli sugen på att skaffa spanskt medborgarskap – för att få rösta i det nationella valet – men än så länge har hon avstått, eftersom Spanien, till skillnad från Sverige, inte tillåter dubbla medborgarskap. Sitt svenska medborgarskap vill hon inte ge upp. Hon må ha levt två tredjedelar av sitt liv i Spanien. I själ och hjärta är hon ändå svensk.