"Sverige är ett helt annat land nu"

Ingrid Maaßdorf vill inte flytta hem men oroar sig för att hamna på ett tyskt ålderdomshem

Namn: Ingrid Maaßdorf
Född: 6 april 1944
Uppvuxen: I Hälsingland och Gästrikland (i byn Älgered i Hälsingland och senare i Hagaström och Forsbacka utanför Gävle)
Bor: I München

Berättat för Hanna Sofia Rehnberg. Texten publicerades i Tidningen Vi oktober 2023.

Jag flyttade till München 1974. Min dåvarande man var tysk. Vi hade träffats några år tidigare på en strand i Mariestad, och han flyttade till mig utan att kunna ett ord svenska. Men han kände sig aldrig hemma i Sverige, så han flyttade tillbaka till Tyskland, och när jag hade gått klart min utbildning på Bibliotekshögskolan i Borås flyttade jag efter.

Min man ville bli tysk medborgare igen och det kunde han bara bli om även jag blev det. Samtidigt var jag tvungen att säga upp mitt svenska medborgarskap.

Men för några år sen kom en ny lag, som innebär att man kan ha dubbla medborgarskap. Då ansökte jag om svenskt medborgarskap igen, på en gång. För jag är svenska, och mina föräldrar är svenskar, sen generationer antagligen. Sverige är mitt hemland, och jag tycker att det är viktigt att man har nationaliteten också.

Under de 33 år när jag jobbade som bibliotekarie här i München var jag inne i det tyska livet och den tyska kulturen mycket mer, men senare så ebbade det ut lite grann. Man har inte den kontakten, särskilt då om man inte har några barn som talar om vad som händer och sker.

Min förra man och jag fick aldrig några barn. Och nu när jag har varit i pension så länge blir det ofta så att jag känner mig lite utanför det hela. Då känner jag mig mer hemma med svenskar här i München som är i samma ålder som jag. Vi har samma bakgrund och erfarenheter.

Jag tycker att Sverige, det var ett bra land. Jag är ju den generationen som har vuxit upp i ett Sverige där det bara blev bättre och bättre, för alla. Som barn och som ung fick jag möjlighet till vilken utbildning som helst. Det spelade ingen roll var man kom ifrån, om man var fattig eller rik. Man såg mer till människorna.

Ingrid som 7-åring.

Sverige, det står ju högst upp av allt, både för mig och för mina svenska kamrater här i München. Och ändå, kan vi inte flytta tillbaka, för Sverige är ett helt annat land nu, och de människor man känner, de har haft sina egna liv.

Det är lite sorgligt, för jag lyssnar ju alltid på den här radiointervjun i P1, Wicklin eller vad han heter, på söndagsmorgnarna, och han intervjuar folk som jag aldrig har hört talas om, och sen nu Sommar. Alltså jag känner inte igen mig längre. De pratar om saker som jag inte har någon aning om. Det händer väldigt ofta att jag tänker: Vad pratar de om egentligen?

Många av mina svenska vänner här i München fick jag under åren då jag jobbade som volontär i Svenska kyrkan i Bayern. De första åren efter min pensionering var jag ofta där från morgon till kväll. Ja, det var lyckliga år, måste jag säga. Men sedan fick jag så ont överallt, så då slutade jag. Jag har ont i höften, och nu har jag också stora problem med mitt knä. Varje gång jag tar ett steg så hugger det som en kniv.

Senast jag reste till Sverige var för sju år sedan. När jag steg av på Arlanda, då andades jag ut. Det var en lättnad. Allt var lugnt, det var ingen som skrek hit och dit. Och jag kunde prata svenska med alla människor och veta att det jag säger stämmer till hundra procent.

 Jag är ju den generationen som har vuxit upp i ett Sverige där det bara blev bättre och bättre, för alla.

Men jag vill inte flytta tillbaka till Sverige. Vad skulle jag där att göra? Jag har inga vänner kvar där på samma sätt som här. Och jag kan ju inte pracka mig in på släktingar som har sina egna liv och sina barn och barnbarn och familjer. I Sverige betyder familjerna allt. Man håller ihop familjevis. Svenskarna är lite inneslutna och pratar inte lika mycket med människor som inte hör till.De känner ju inte mig, alltså som gammal människa då, lite oflexibel, kan inte gå så långt, vad vet jag? Det vore ju fruktansvärt.

Det märker jag också när jag är i Sverige på besök, att i Sverige betyder familjerna allt. Man håller ihop familjevis. Svenskarna är lite inneslutna och pratar inte lika mycket med människor som inte hör till. Här är det lite annorlunda. Tyskarna pratar med varandra, på tunnelbanan eller vid hållplatsen.

Ändå vill jag inte komma på något tyskt ålderdomshem. Det finns så stora klasskillnader, och det kostar så vansinnigt mycket pengar att komma till något anständigt ställe, så en normal pensionär kan inte ens tänka på saken. Det oroar jag mig mycket för.

Och även om man kommer in på ett ålderdomshem så blir man ju bortglömd där, för mycket finns ju inte att göra. De kanske har att man sitter och sjunger någon gång, och det tycker jag är det allra värsta, för att om jag tänker på det, att jag ska komma in på ett sådant där hem och sitta där och de sjunger de där tyska, främmande sångerna som jag inte alls tycker om – vad vet jag, lite valsmelodier från Österrike och lite ord till, och jag har aldrig tyckt om sådant, jag är mer för klassisk musik. Och jag kan inte de sångerna heller. Tyskarna, även om de är dementa så känner de igen texterna, men det gör inte jag, och då sitter jag där som … Alltså när jag tänker på det så får jag ont i magen.

Många svenskar som jag känner här har redan planerat för sin begravning. Man kan beställa tid på en kommunal begravningsbyrå som är gemensam för hela staden München, och man gör upp med dem precis hur man vill ha sin begravning, var man vill bli begravd och vilka som ska meddelas när man har dött. De har hand om allting, och sedan betalar man faktiskt begravningen i förväg.

Jag har flyttat åtta gånger här i München, men nu är jag för gammal för att flytta.

Jag vill bli begravd på Waldfriedhov, en stor kyrkogård som ligger tio minuter från min lägenhet. Där har de olika sektioner, och jag vill bli begravd på den anonyma sektionen. Att forsla urnan till Sverige skulle bara kosta en massa pengar. När jag har blivit bättre i mitt knä tänker jag ta itu med det där. Det är klart att man skulle kunna låta det vara som det är, men jag vill ordna för allt. Jag tycker att det ska vara lite ordning på det hela.

Jag har flyttat åtta gånger här i München, men nu är jag för gammal för att flytta. Jag orkar inte kroppsligen, och jag har ingen som hjälper mig.

Vi hade en fin insatslägenhet i Bollmora när jag var 22 år och nygift. Det var HSB, år 1966. Tänk svenskarna på den tiden … Det var så fantastiskt, det var badrum med torkskåp och det var duschrum, det var fyra rum och ett kök som var större än mitt nu med matrum framför och glasdörrar och persienner. Alltså det var inte klokt, vansinnigt. Det är faktiskt den finaste lägenhet jag har haft i hela mitt liv.

När Ingrid var 5 år splittrades familjen. Båda hennes föräldrar dog och syskonen placerades på olika håll. Ingrid hamnade hos tant Helga, som var småskollärare. Ingrid minns det svenska samhället som mycket accepterande och inkluderande. ”Vi kände oss aldrig konstiga eller mindre värda, trots att vi var annorlunda”, säger hon. Den bilden av Sverige har hon behållit under sina snart 50 år i Tyskland.