Från barndomens lycka till ålderdomens lugn

Att bo kvar i Afghanistan var aldrig ett alternativ för Nafisa Tarin

I Nafisa Tarins vardagsrum i lägenheten i Tranås finns ett vitrinskåp fyllt med prydnadssaker. Ovanpå skåpet står en miniatyr av Eiffeltornet. Nafisa har aldrig varit i Paris. Sakerna hon omger sig med i lägenheten har hon köpt sedan hon kom till Sverige i mitten av 2010-talet.

När hon tar sina promenader passar hon på att besöka någon av stadens second hand-butiker, där hon inhandlar småsaker som påminner om hennes forna hem i Afghanistans huvudstad Kabul. Det är inte bara afghanska föremål. Hennes make Fida Mohammad var flygingenjör, utbildad i USA och berest. Han köpte ofta med sig souvenirer hem till henne från sina resor.

På senare tid har Nafisa börjat att känna sig lite gammal. Hon säger att hon inte har samma ork som förr. Men det gör henne inte så mycket. Hon har levt ett långt liv, och här i Sverige har hon äntligen funnit lugnet som hon längtat efter. Lägenheten i Tranås är hennes egen rofyllda vrå i världen.

Ett målat porträtt av Fida Mohammad hänger på väggen. Klädd i mörk kavaj, vit skjorta och slips blickar han med allvarlig min ut över rummet.

– Han var en bra man, säger Nafisa på dari och hennes barnbarn Sahare översätter.  

– Han tog hand om mig. Han brukade städa och ta hand om barnen, och han var duktig på att laga mat och baka söta kakor.

Nu är det mer än två decennier sedan den ödesdigra morgonen när talibanerna kom till deras villa i Kārte Seh, en tämligen välbärgad stadsdel i Kabul, och mördade hennes man. Han dog våren 2002. Om detta talar vi inte nu. Det har jag fått veta tidigare av hennes dotter Frishta Asafi, som är min vän sedan två decennier.

Men vi talar om talibanernas fruktansvärda våldsdåd och övergrepp – mycket av samtalet kommer att handla om just detta, trots att jag förannonserat att ämnet för intervjun är åldrande och migration. Nafisa återkommer till dessa beskrivningar av händelser som ingen människa borde behöva uppleva. Hon vill få mig att förstå varför hon lämnade sitt hemland.

 

Nafisa Tarin.

Namnet Nafisa betyder dyrbar och skör eller ömtålig. Men Nafisa är inte särskilt ömtålig. Hon säger att hon har härdats av allt som hon har gått igenom. Jag föreslår att hon ska ta sig ett nytt namn, men får till svar att det inte behövs. Hennes familjenamn Sakhra, som var hennes efternamn innan hon gifte sig, betyder sten.

Nafisa föddes 1947 i Kabul, som första barnet i en syskonskara som så småningom skulle växa till tio barn – sju systrar och två bröder. Hennes far, Mohammad Nabi, arbetade som rådgivare åt regeringen. Hennes mor, Mastoora, tog hand om hemmet och barnen.

Nafisa har lyckliga minnen av barndomen.

– Jag kommer från en öppen och frisinnad familj. Vi fick klippa håret kort och vi behövde inte ha någon sjal. Vi kunde gå klädda i t-shirt och korta kjolar, säger hon och måttar med handen mot knäna.

Nu är syskonen sedan länge spridda över världen – de bor i Texas, Tyskland, Australien och Pakistan. Bara två systrar bor kvar i Kabul. Trots avståndet är syskonskaran fortfarande sammansvetsad. Varje morgon samlar Nafisa sina syskon på Messenger eller Viber. De utbyter information och uppdaterar varandra om de senaste familjenyheterna. Och som den äldsta i syskonskaran sitter Nafisa som spindeln i det digitala världsvida släktnätet.

Även Nafisas fem barn lever idag i olika länder. Hon har en son i Belgien, en i Österrike och en i London, en dotter i Kalifornien – och så Frishta, sladdbarnet som till skillnad från sina syskon inte fick läsa på universitetet i Afghanistan men som nu har utbildat sig till sjuksköterska i Sverige.

När vi träffas är Nafisa just hemkommen från en två månader lång vistelse hos sonen i Belgien. Hon ler och ögonen glittrar när hon talar om denna vistelse, då flera medlemmar i den stora släkten samlades. Med jämna mellanrum kommer släktingar också till Tranås och hälsar på, staden där Nafisa nu har funnit sig tillrätta.

Nafisa dansar på en av sina systrars bröllop i Afghanistan.

En sval kvällsbris drar in genom den öppna balkongdörren. Nafisa njuter av den svenska sommaren, som inte bara ger sig tillkänna genom kvällsbrisen. Runt om på väggarna i vardagsrummet hänger målade tavlor med svenska sommarmotiv: vattendrag med båtar, en stenbro, skog och björkar med vita stammar. I Sverige är det mer skog än i hemlandet – i Afghanistan finns i stället bergen.

På golvet i vardagsrummet ligger mönstrade afghanska mattor i olika röda nyanser. Nafisa berättar om hur hon som barn följde med sin far på en tjänsteresa till Qarqin, en stad belägen i en bergstrakt som är känd för handknutna mattor av hög kvalitet.

– Vi färdades längs med floden Amu på en kamel. Mamma satt i en korg på ena sidan av kamelens rygg och jag satt med två av mina systrar i en annan korg på andra sidan. Men mamma var lite överviktig, så det blev obalans och kamelen halkade med en fot i sanden. Vi var nära att hamna i floden, men vi klarade oss, säger hon och skrattar åt minnet, nu när hon befinner sig på behörigt tidsavstånd från den dramatiska händelsen.

Qarqin framstod som en exotisk plats för den tioåriga Nafisa. Här betalade mannens familj ett brudpris till kvinnans familj vid giftermål, en tradition som inte praktiserades i Nafisas släkt. Änkor betingade ett högre pris än yngre kvinnor, minns Nafisa, eftersom de i regel var skickligare mattknytare.

Själv var Nafisa inte mer än 18 år när hon gifte sig. Nafisa säger något på dari till Sahare och sen skrattar de båda två tillsammans. Med skrattet kvar i rösten berättar Sahare för mig:

– Bibijan var med sin familj och hälsade på en annan familj och de satt vid deras sandali när Fida Mohammad såg henne och tyckte att hon var fin.

Bibijan är dari och betyder både mormor och farmor. Det är vad Sahare och hennes syskon kallar Nafisa, även när de talar svenska. En sandali, som består av en bordsskiva med en värmekälla under, är en traditionell uppvärmningsanordning och den självklara mittpunkten i många afghanska hem under den kalla tiden på året.

Efteråt fick Nafisa frågan av sin mormor om hon ville gifta sig med Fida Mohammad. Han var väl ansedd, eftersom han var berest. Men åldersskillnaden mellan dem var hela tjugo år, så Nafisa tänkte efter noga innan hon svarade ja. Det ångrade hon aldrig.

– Han var den bästa, säger hon enkelt.

Fram till talibanernas maktövertagande i mitten av 1990-talet levde Nafisa ett gott liv i Afghanistan. Ålderdomen tänkte hon aldrig på – hon hade fullt upp med hem och barn och var omgiven av släkt och vänner.

När jag nu frågor hur hon hade önskat att leva sitt liv som äldre blir svaret att hon är glad att få bo i Sverige. Här är det lugnt. Nafisa kan gå ut när hon vill utan att vara rädd, kvinnorna är respekterade och människor väljer själva hur de vill klä sig. Men hon är ledsen att hon inte lyckats lära sig språket, trots att hon har försökt.  

– Jag tror att hon har använt all sin energi på alla svåra saker som hon har varit med, säger Sahare.

Bland afghaner åtnjuter äldre personer respekt.

– Bibijan har stor respekt i vår släkt för att hon är så snäll, säger Sahare. Hon söker efter fler ord för att förklara vad det är som är så speciellt med Nafisa men hon stannar för att upprepa det ord hon redan använt:

– Bibijan är så snäll, säger hon med eftertryck.

När Nafisa Tarin kom till Sverige och Tranås för knappt ett årtioende sedan var dotterdottern Sahare Asafi en viktig brobyggare. 

Om Nafisa hade bott kvar i Afghanistan hade hon varit mindre ensam. Människor hade kommit och gått i hennes hem – inte bara Fristha och hennes familj utan hela släkten och dessutom vänner och bekanta, och Nafisa hade själv kunnat besöka sina grannar och prata med dem hon mötte på gatan. Dessutom skulle Nafisa ha blivit bjuden på många fester, eftersom det faller på det äldsta syskonets lott att representera familjen i sådana sammanhang.  Men att bo kvar var aldrig ett alternativ.

Trots att jag flera gånger under intervjun försöker leda in samtalet på hennes idealbild av åldrandet spinner hon inte vidare på den tråden. Det tar lång tid innan hon nämner detta med ensamheten och hon övergår snabbt till att tala om annat. Hon önskar inget och har bara gott att säga om det nya lugna land där hon nu bor. Flera gånger under vårt samtal ger hon uttryck för sin tacksamhet mot Sverige.

– Folk här är lugna och hatar inte varandra, och det finns inga bomber. Den som blir sjuk får sjukvård. Sverige är som paradiset. Och alla svenska människor kommer att komma till paradiset, säger hon.

Bredvid soffan i vardagsrummet står ett bokstativ i trä med ett guldornamenterat exemplar av Koranen. För egen del är Nafisa inte orolig för vad som kommer att hända när hennes jordeliv är till ända. Hon brukar säga till Frishta och barnbarnen att om hon skulle dö nu är det ingen fara. De behöver inte bli ledsna. Hon har levt ett långt liv.

– Tiden går fort och jag är 76 år. Slutet är ju döden. Det är ingen som har överlevt den, säger hon, fortfarande med samma varma leende och med skratt i ögonen.

Klockan har blivit mycket och Sahare, som flera dagar i rad har haft kvällspass på äldreboendet där hon sommarjobbar, ser trött ut. Hon är ovan vid att tolka, och som född och uppvuxen i Sverige känner hon sig inte helt bekväm med dari. Jag säger att vi kan fortsätta intervjun en annan gång. Nafisa slår henne vänskapligt på knät och säger att hon är lat och de skrattar båda två, innan Sahare med ett lättat ansiktsuttryck sjunker djupare ner i soffan och scrollar på mobilen.

Nafisa reser sig och går barfota över de mjuka mattorna. Hon drar igen balkongdörren och fäller ner persiennerna för att stänga ut den svenska sommarnattens ljus. Det är dags att gå till sängs.

Hanna Sofia Rehnberg

Sommaren 2023 är Nafisa Tarin på väg att flytta till Hässelby i Stockholm,
där flera av hennes barnbarn bor. Denna bild är tagen utanför hennes nya bostad.